Löpteknik hos triatleter – en utmaning!

På Elitrehab arbetar vi mycket med rörelseanalyser och tittar på hur ett specifikt rörelsemönster både kan sätta ned prestationsförmågan och öka risken för skador. Vi går regelbundet på kurser i just rörelseanalyser och försöker hålla oss uppdaterade på ämnet. Under sommaren sprang vi på en avhandling från University of Birmingham på ämnet ”Running kinematics of triathletes” som dock inte är publicerad i någon tidskrift och har ett lågt undersökningsmaterial men som ändå lyfter fram intressant fakta att ta till sig och studera vidare. Här skriver man om hur triatletens rörelsemönster under löpning skiljer sig från en ”ren” löpare och hur det påverkar prestationsförmågan.

För att prestera på topp som triatlet gäller det att både kunna simma, cykla och springa så effektivt som möjligt. Av de tre grenarna i triathlon är löpning det som setts ha det största sambandet med sluttiden under lopp. För att kunna springa bra och energisnålt gäller det att man har bra löpteknik.
En triatlet spenderar avsevärda timmar på cykelsadeln i en extremt framåtböjd position. Detta ger muskulära anpassningar i kroppen som påverkar löpsteget. I ovannämnda avhandling skriver man om hur man jämfört cyklister, löpare och triatleter och analyserat deras löpsteg (med hänsyn taget till att inte alla cyklister har en fullt utvecklad löpteknik) och konstaterat att cyklisterna i jämförelse med löparna har en kortare steglängd, mindre framåttippning av bäckenet och bakåtsträckning av låret samt en högre stegfrekvens. Triatlerna visade samma resultat i påverkan på löpsteget i jämförelse med löparna.

Effekterna av cyklingen ser man både direkt när man går av cykeln men man ser också mer långsiktiga effekter:
Akut påverkan på löpsteget – minskad steglängd, ökad stegfrekvens, ökad lutning av bålen framåt och förändrad knävinkel både i landning och pendelfas.

Långsiktiga effekter på löpsteget – minskat rörelseomfång i höften, kortare steglängd, minskad lutning/tippning av bäckenet framåt och minskad utsträckning av låret bakåt..

När man springer ökar lutningen av bäckenet med ökad hastighet och tillsammans med större utsträckning av låret bakåt möjliggörs den framåtdrivande rörelsen i ett horisontellt plan. Har man som triatlet restriktioner i både bäcken och höft och med andra ord svårt att få bak benet i löpsteget blir kraften riktad mer vertikalt. Man får en löprörelse som rör sig mer upp och ner än rakt fram och löpningen blir mer oekonomisk. Ungefär en tredjedel av energiåtgången under löpning är associerad med den här framåtdrivande kraften. Om den börjar ta mer energi genom att röra sig i vertikal istället för horisontell riktning minskar också prestationsförmågan

.Framåtdrivande kraft

Triatleter har alltså en nedsatt höftrörlighet och förmåga att sträcka ut benet bakåt i jämförelse med löpare. Detta står i relation till en påverkad löpteknik. I refererad avhandling tittade man vidare på om man med stretching kan påverka höftrörligheten och löptekniken. Nio triatleter stretchade höftböjare tre gånger i veckan under åtta veckor med 30 sekunder/övning och fem upprepningar. Detta resulterade i att höftrörligheten ökade men det hade ingen överförbarhet till löptekniken (löpsteg, bakåtsträckning av låret, lutning av bäckenet).

stretch

Men om man kompletterar rörlighetsträningen med löpteknikövningar – kan man påverka löpsteget hos triatleter då? Även en sådan undersökning utfördes i avhandlingen där man lät tio stycken triatleter utföra löpteknikövningar under 16 veckor och komplettera med rörlighetsträning av höftböjarna de sista åtta veckorna. Teknikträningen gjordes två gånger/vecka med 30 min per gång och rörlighetsträningen tre x/vecka med samma upplägg som i föregående studie. Även här fann man att man kunde förbättra höftrörligheten men trots tillägg av löpteknikträning fick man ändå inga överförbara effekter till löpningen varken med steglängd, stegfrekvens, bakåtsträckning av låret eller lutning av bäckenet.

Även om deltagarantalet i avhandlingen var litet och resultaten är opublicerade är det ändå intressanta fakta och frågan kvarstår – hur kan man öka förutsättningarna för triatleter att springa med bättre och mindre energikrävande teknik? Man kan också ställa sig frågan om man skall jobba åt det hållet? Kanske är det så att den muskulära anpassningen som sker hos triatler och som i jämförelse med löpare kan ses påverka löpprestationen negativt kanske ur ett annat perspektiv är nödvändig hos triatleten för att möjliggöra en optimal prestationsförmåga i det totala utförandet av alla delmomenten ihop.

Elitrehab jobbar vidare på att optimera förutsättningarna för en bra prestation och färre skador hos våra idrottare. Stretching av höftböjare och löpskolningsövningar kanske vi dock inte kommer att fortsätta lägga tid på just i syftet att förbättra triatleternas löpsteg.

REFERENS:
From theory to practice: Running kinematics of triathletes. Scarfe A. University of Birmingham 2011.
Running kinematics of triathletes

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *