Så var det dags igen för det årliga vårmötet i idrottsmedicin. Jättekul. Och framförallt väldigt roligt att fokus flyttats ifrån att till 95% handla om korsbandsskador till att börja beröra andra delar av kroppen och ett mer helhetligt tänk kring skador inom idrotten. Vi lyfter blicken ifrån att det bara är ett knä som inte fungerar och ser att det kan vara flera faktorer som är inblandade; kost, sömn, hur vi har det belastningsmässigt i resten av liv

et, att vi har en bål som inte klarar att kontrollera rörelser kring höften osv. Kajsa Bergqvist berättade om sin skadade hälsena och att hon haft besvär med den foten sedan hon var tio år. Men det var aldrig någon som tyckte att problemet var allvarligt nog för att få en ordentlig genomgång och uppträning. Att träna på en hög belastning med en kroppsdel som inte har full funktion ökar risken för skada. Kajsa menar att sjukgymnasten måste komma in tidigare och finnas med som rådgivare till tränarna med sina små finurliga, men dock väldigt tråkiga tillägger hon, specialövningar för kontroll och funktion. Och visst håller vi med. En stor del av jobbet med att se till att idrottarna håller sig skadefria är att få till en bra kommunikation med tränarna så att dom förstår syftet med och värdet av skadeförebyggande insatser.

Nedan följer korta nedslag i några av konferensens framföranden:

Kvinnor, handboll/fotboll och korsbandsskador – Massiv screening av kvinnliga elit handbolls- och fotbollsspelare
Grethe Mykklebust – Oslo Sports Trauma Center

Grethe har tillsammans med sitt team kartlagt en stor andel av Norges kvinnliga handbolls- och fotbollspelare med screening samt fullföljt flera olika skadeförebyggande srategier på samma målgrupper för att se
1. Hur uppstår en korsbandssakda?
2. Kan man hitta riskgrupper för att utveckla en skada genom att göra screening av spelarna?
3. Kan man minska antalet korsbandsskador med skadeförebyggande program?

De svar man fått på dessa frågor är:
1. Genom att titta på biomekaniken i knät och filmer på hur knät ser ut under landning vid skadetillfället vet man att våldet sker i en inåtrotation eller en valgus-rörelse (knät vker in mot mitten) när korsbandsskadan uppstår.

2. Kvinnor är i sig en riskggrupp för att utveckla en korsbandsskada då de generellt har en 4-6x högre risk att råka ut för skada än en man. För att hitta de personer som har en högre risk att utveckla en korsbandsskada måste man på elitnivå ha ett svårare test än ”nedhopp från bänk” som man tidigare använt sig av för att hitta nedsatt kontroll av knät under landning. Man har därför tittat på fint-rörelse med landning och byte av rörelseriktning under 3D-analys och sett att detta test kanske bättre skulle kunna fånga de spelare som har svårigheter att kontrollera sitt knä under landning.

3. Med skadepreventionsprogrammet mot handbollspelare har man lyckats minska antalet korsbandsskador i Norge med 40%. I Sverige med knäkontrollstudien kunde man reducera korsbandsskadorna inom fotboll med 64%

Axelrehabilitering
Hilde Fredriksen OsloSports Trauma Center och Ewa Heidvall Sport & Rehabkliniken Stockholm

Axelns funktion är beroende av att:
1. Skulderbladet stabiliseras mot bröstkorgsväggen. Detta sköts av nedre delen av trapezius (kappmuskeln) och serratus anterior (fjäderformade muskeln på sidan av bröstkorgen). Dessa har tyvärr en tendens att försvagas vilket gör att skulderbladet vingar ut från bröstkorgsväggen och biomekaniken i axelleden försämras.
2. Rotatorcuffen kan hålla ledhuvudet på överarmsbenet centrerat i ledhålan. Här skall man ha en styrkekvot på utåt/inåtrotation på 65 % dvs. klarar man att rotera inåt med 10 kg skall man som minst klara att rotera utåt med 6,5 kg. Annars ökar risken för att man får ont i axeln och problem i samband med idrott.
3. En god rörlighet. Man bör inte ha mer utåtrotationsrörelse än inåtrotation jämfört med den motsatta sidans axel. 4 Som kastidrottare inom t.ex.handboll är stark excentriskt (bromsande) i de muskler som utåtroterar i axeln så att man i kan bromsa och kontrollera den inåtroterande kaströrelsen.

Axelrehabilitering bör ske:
1. Med träning i hela rörelsekedjor och involvera resten av kroppen så att man får med höften och bålen i sin tennis-serve eller underhandskastet i handboll.
2. Utan att provocera smärta
3. Tillsammans med fokus på en god hållning för att få skulderbladet på rätt plats på bröstkorgsväggen. För bäst effekt bör man tänka på sin hållning inte bara när man är hos sjukgymnasten utan hela dagen, på jobbet så väl som hemma.

Skador inom friidrotten – Hur skadar sig friidrottare på Elitnivå?
Jenny Jacobsson Linköpings Universitet

Jenny har under ett år följt friidrottare på elitnivå och genom veckodagbok och enkäter registrerat prevalensen av skador. Det hon såg var att skadorna i huvudsak inträffar under träning, drabbar ben och fötter och är av överbelastningskaraktär. Största riskfaktorn för skada var att man haft en tidigare långtidsskada

Hamstringsskador
Carl Askling – GIH.

Hamstringsskadan delas in i:
1. Sprintskada – sker under acceleration hos tex sprinters eller fotbollsspelare. Gör ordentligt ont i början men har en relativt sanbb återgång till idrott. I 94% av fallen sitter skadan i långa bicepssenan.
2. Stretchskada – sker under töjning av muskeln hos tex dansare men kan också inträffa hos t.ex. en häcklöpare som sträcker ut benet. Det gör inte lika ont i början men tar längre tid att återhämta sig ifrån. Här drabbas semimebranosus i 76% av fallen.

Rehabilitering av Hamstringsskador bör:
1. Ske i rörelser där både knä och höft är involverat (program finns på tidigare blogg-inlägg) 2. Ha en noggrann kontroll av att man verkligen kan rekrytera den delen av Hamstrings som varit skadad. Många har svårt att hitta muskelrekryteringen här efter skada.
3 Ske utan att provocera smärta
4.Göras ordentligt så att man inte får en ny bristning när man går tillbaka till sin idrott. En reruptur tar längre tid att ta rehabilitera.

Ett bra test för en säker återgång efter Hamstringsskada är det sk L-test där man ligger på ryggen, fixerar kroppen och motsatt benet mot bänken. Sedan drar man så snabbt och högt som möjligt med sträckt ben det skadade benet mot kroppen. Om man upplver osäkerhet och smärta är det för tidigt att återgå till idrott. Rehabiliteringen bör fortsätta och testet göras om om.

D-vitamin och idrottare
Petra Lundström – Idrottsnutritionsrådgivare för Riksidrottsförbundet

Solen är den viktigaste källan till D-vitamin. Vistas man 15-30 min i solen en solig sommardag har vi fyllt kvoten av det D-vitamin kroppen maximalt kan ta upp.

D-vitamin finns i fet fisk, ost och D-vitaminberikad mjölk. I 60 g lax finns 300 IE (internationella enheter) D-vitamin. Vi behöver ha i oss 2000-4000 IE vilket innebär att man måste äta 10 st laxfiléer för att komma upp i denna nivån.

Väldigt många av oss har brist på D-vitamin den delen av året när solen lyser med sin frånvaro. De som har störst risk för detta är dem med mörk hy, som inte äter fisk eller vistas mycket inomhus. De som bör få tillskott är barn under 2 år, gravida och barn över 2 år som inte äter fisk eller vistas utomhus.

Har man brist på D-vitamin har man sett att man har en ökad risk för:
– muskelvärk, trötthet, depression
– infektionskänslighet
– atrofi av muskelfibrer framförallt typ 2 (snabba, starka)
– ökad inlagring av fett i muskulaturen

Tillskott av D-vitamin:
– kan hos äldre personer ge en ökad muskelmassa och en förbättrad gångförmåga och balans.
– har hos idrottare inte setts ge någon ökad prestationsförmåga

Hälsoeffekter av träning
Maria Hagströmer och Carl Johan Sundberg – Karolinska Institutet

Hur skall en hälsobefrämjande fysisk aktivitet se ut?
Under en lång tid har man i huvudsak tryckt på att lågintensiv träning med promenader 30 min om dagen räcker bra för att få en positiv effekt på hälsan. Detta har i huvudsak haft sin orsak i att det är lättare att få igång flera personer och nå en större grupp av människor med ett hälsobudskap som inte kräver för mycket. Den senaste tiden har den mer intensivare varianten av träning under kortare tidsintervaller fått stor genomslagskraft. Hur skall man då träna för att uppnå en god hälsa?

Aerob träning – konditionsträning
Måttlig intensitet – 150 min/v. Eller hög intensitet – 75 min/v. Man kan också tänka sig kombinationer av dessa.

Den högintensiva träningen har överlägset bäst effekt om vi vill höja vår maximala syreupptagningsförmåga (kondition). Man har sett störst effekt av 3-4 min intervaller på 85% av max men det kan räcka med en högre intensitet under 20 sekunder upprepat några gånger under det totala träningspasset. Som exempel skulla man kunna säga att man fortsätter att ta sina 30 minuters promenader men springer så fort man kan uppför alla backar. Då får man en bra varaiant av kombinerad träning på måttlig intensitet och hög intensitet.
Av den aeroba träningen får man en blodtryckssänkning 8-10 timmar efter träning och en blodsockerkontrollerande effekt 2 dygn efteråt (dvs vi tar bättre hand om det socker vi får i oss så att blodsockret inte blir så högt)

Muskelstärkande träning för stora muskelgrupper
2 x/v .Man har sett ett starkt samband mellan nedsatt stykra efter 60 års ålder och dödlighet i olika typer av cancerdiagnoser.

Undvik långa stillasittande perioder – sitter man mer än 8- 10/dag har man en ökad risk för hälsorelaterade besvär